Anledningen till att jag skriver den och inte jag är för att just nu känns det som att min kropp styr mig, kroppen vill en sak men jag en annan. Jag vill va glad, göra massa roliga saker, se fram emot saker och va positiv inför framtiden men min kropp eller nåt annat inom mig gör bara tvärtemot, jag gråter, vill inte äta, vill inte va själv men samtidigt vill jag bara dra täcket över huvudet och sova. Jag vill slippa känna, tänka och behöva göra saker. Jag får lixom tvinga mig till saker som förut va en självklarhet. Det är en obehaglig känsla att känna så här. Jag är inte van vid det, jag kan må dåligt över något och sen efter ett tag skaka bort det och sen köra på som vanligt igen. Men nu går inte det, jag försöker men det kommer ifatt mig hela tiden. När jag väl tänker så kommer den obehagliga känslan att jag inte är lycklig, att jag inte är nöjd med mitt liv. Jag vet att jag har massa positiva saker i mitt liv, min dotter, min familj, mitt jobb, jätte bra arbetskollegor, fina vänner, ett fint hem och ett jätte fint lantställe men ändå är jag inte nöjd.
Ska man nöja sig eller ska man alltid sträva efter mer? Någon gång måste man väl komma till en punkt där man känner sig lugn och harmonisk i livet. Att man är nöjd med det man har och behöver inte jaga lyckan mer. Eller vad är det man jagar och vill ha?
Jag har hört att det handlar om hur man mår inombords. Är du nöjd med dig själv och har en bra självkänsla behöver inte andra saker göra dig lycklig.
Men så då ska jag kunna va lycklig om jag bor i en koja uppe i bergen helt själv och luktar skit för att jag inte har några pengar och kan gå 2 mil till närmsta butik? Jag vet jag överdrev lite nu men ändå....
Det är väl allt runt omkring dig som får dig att känna lycka just för att du har det, sen ska man ju självklart inte va beroende andra eller behöva ha en massa saker för att känna att man lyckats.
Du ska ha en stark självkänsla som ger dig inre kraft, energi och glädje där du är medveten om ditt egna personlighets värde! Är du inte det kommer du alltid vara rädd för att misslyckas och aldrig uppskatta det du uppnått.
Självklart känner jag inte alltid så här, vissa dagar känner jag mig jätte stark och nöjd med det mesta men jag vill ju känna så jämnt! Är det omöjligt?
Men som sagt när det händer mycket i ens liv, mycket stress, förluster, tragedier, vad som helst så kommer man väl till sist till en punkt där det tar stopp, till botten helt enkelt. Det är då man ska börja klättra uppåt och se ljuset, att det bara kan bli bättre!!
Så nu ska jag fan ta mig upp ur mitt stora hål även om jag så ramlar ner igen ibland, så ska jag upp till kanten och resa mig upp och gå genom livet med bra självkänlsa, ett glädjefyllt, harmoniskt och lyckligt liv. Med motgångar självklart men jag ska inte ner i hålet igen!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar